Annons

    Hem / Aktuellt / Kvinnor som tog täten

Kvinnor som tog täten

Det är svårt att tänka sig en tid då kvinnor inte fick vinna medaljer i ridsport. Så här på internationella kvinnodagen 8 mars uppmärksammar vi några av alla dem som tog täten för andra kvinnor inom ridsporten internationellt.

Tänk dig att du vinner en av världens svåraste fälttävlan, den i Badminton, men inte kan tas ut till OS därför att du är tjej. Så blev det för brittiska Sheila Wilcox 1956. Hon fick vara åskådare vid ryttar-OS i Stockholm, medan herrarna hon hade besegrat i Badminton vann guld. Sheila Wilcox skrev ett spydigt OS-referat om att jaktridning kan vara tuffare än ett terrängprov, och där gjorde sig åtskilliga damer på Irland och i Storbritannien ett namn redan på 1800-talet – i damsadel.

Vid Paris-OS 1900 deltog kvinnor i segling, tennis, golf och krocket, men i ridsporten släpptes de inte fram förrän i Helsingfors-OS 1952, och då endast i dressyr. Danmarks Lis Hartels vann silver individuellt med Jubilee, och Tysklands Ida von Nagel silver i lag.

Vid ryttar-OS i Stockholm 1956 fick kvinnor för första gången delta i hoppning. Legendaren Pat Smythe på Flanagan vann brons i lag för Storbritannien. I senare OS – 1964, 1968 och 1972 – fortsatte damer att stå på pallen i hoppning (Janou Lefebre/Kenavo, Marion Mould/Stroller och Ann Moore/Psalmxx). Men i EM och VM hölls separata dammästerskap fram till 1978 och då ingick Caroline Bradley och Tigre i Storbritanniens guldlag.

Så sent som 1972 skickade Sverige för första gången ett OS-lag i dressyr med bara kvinnor. Ulla Håkanson, Ninna Swaab och Maud von Rosen vann brons där i München.

Hopplaget OS 2000.jpeg

Världens första damlag i hoppning kom från Sverige. Det var Lisen Bratt (Fredricson), Maria Gretzer, Helen Lundbäck och Malin Baryard (Johnsson). På bilden inför avresan till OS i Sydney 2000 tillsammans med hästen Feliciano.

Sara Algotsson var den första svenska kvinna att ta en medalj i OS i fälttävlan, ett silver i London 2012 med hästen Wega.  

Här är några pionjärer bland kvinnliga tävlingsryttare internationellt:

Irmgard von Opel (1907–1986) från Tyskland var första kvinna att vinna klassiska hoppderbyt i Hamburg, redan 1934 med Nanuk. Där slog hon Heinz Brandt som två år senare tog OS-guld i lag i Berlin. (Det var samme Brandt som, medvetet eller omedvetet, gjorde att Adolf Hitler överlevde ett bombattentat i juni 1944, som om det hade lyckats skulle ha förkortat andra världskriget och Förintelsen med nästan ett år. Brandt var i sammanträdesrummet där attentatet ägde rum och flyttade på den bombväska som placerats under bordet och var ämnad för Hitler. Väskans ändrade position innebar att Hitler överlevde explosionen medan Brandt själv fick dödliga skador.)

Irmgard von Opel och Nanuk vann 1933 även Grand Prix der Republik, delat med Siegfried von Sydow/Bajazzo. Förutom i hoppning tävlade hon i dressyr och fälttävlan, körde motorcykel och rally och tävlade i friidrott och rodel. Hon var barnbarn till Adam Opel, grundare av bilmärket med samma namn, och blev själv en framgångsrik entreprenör inom lantbruk och en kulturprofil som var med och grundade operafestivalen i Salzburg, Österrike.

Belle Wilcox Baruch (1899–1964) var en amerikanska som 1931 vann Paris Grand Prix med Souriant III, som ensam felfri bland 119 startande. Totalt tog hon uppemot 300 placeringar i hoppning, många i Europa där hon bodde under flera år. Hon drömde förgäves om att få rida OS. Hon tävlade också med framgång i segling, redan som junior, och var dessutom pilot, aktiv feminist, fredsivrare och en pionjär inom naturvård. Hon skapade ett 16 000 tunnland naturreservat i våtmarker vid South Carolinas kust. Hon var dotter till finansmannen Bernard Mannes Baruch som var rådgivare åt sju amerikanska presidenter och ingick i delegationen vid fredsförhandlingarna i Paris efter första världskriget.

Lilian-Wittmack-Roye

Lilian Wittmack Roye (1920–2001) var en danska som 1939 vann Lucernes Grand Prix i hoppning bara 19 år gammal, som blev berömd cirkusryttare, emigrerade till USA och i dag räknas som den amerikanska dressyrsportens viktigaste pionjär. Hon ordnade 1955 USA:s första dressyrtävlingar på sin anläggning i Pennsylvania, med program som hon översatt från danska. Deltagare kom ända från Kanada. Hon hade flyttat till USA 1949 för att turnera som cirkusryttare med Barnum Brothers. Hon hade dessförinnan varit dansk mästare i både hoppning och dressyr flera gånger om. Till skillnad från andra tidiga hopprofiler hade Lilian ingen förmögen pappa. Hennes mamma drev ridskola i Köpenhamn och hon hjälpte tidigt sin mamma med rekrytering av ponnyer. Redan 13 år gammal vann hon seniortävlingar i nordisk konkurrens.

– I dag är det svårt att föreställa sig att det fanns en tid utan dressyrtävlingar här i USA, och inte heller ett reglemente eller program. Någon var tvungen att ändra på det, och det blev Lilian Wittmarck Roye, sa det amerikanska dressyrförbundets ordförande George Williams när Wittmarck Roye 2016 postumt valdes in i dressyrförbundets Hall of Fame.

Lis Hartel B-liggbild.jpg

Lis Hartel (1921–2009) från Danmark var funktionshindrad efter att ha drabbats av polio, men vann trots det två OS-silver i dressyr. Hon växte upp i en hästintresserad familj i Köpenhamn och hade på 1940-talet, innan hon blev sjuk, blivit dansk mästare i dressyr. Läkarna trodde inte att hon skulle kunna rida igen, men efter enträgen rehabilitering kunde hon ta upp ridningen även om en förlamning i smalbenen fanns kvar och gjorde att hon inte kunde sitta upp själv och inte hade någon känsel nedanför knäna. Med hästen Jubilee blev hon första kvinna att vinna en individuell OS-medalj i ridsport 1952 då dressyren var ridsportens första OS-gren som öppnades för kvinnor. Hartel och Jubilee vann dessutom dressyrens första inofficiella EM 1955 och OS-silver även 1956, och blev en pionjär inom det vi i dag kallar parasport.  

Pat Smythe (1928–1996) var på 1950-talet och början av 1960-talet den första stora hoppidolen för yngre hästtokiga, lite av sin tids Malin Baryard–Johnsson. 1947, som 19-åring, togs hon ut till det brittiska laget i en nationshoppning i Belgien, vann Bryssel Grand Prix 1949 med Nobbler och blev 1952 första europeiska dam att ingå i ett vinnande nationslag, då i London. Året efter var hon med och vann fler nationshoppningar, både i London och Toronto.  Vid Stockholms-OS 1956 var hon en av tre damer som var först med att få rida ett internationellt mästerskap i hoppning. Hon tog brons med Flanagan, och ägde dessutom lagkamraten Peter Robesons häst Scorchin. 1958 var hon tvåa i Grosser Preis von Aachen. I början av 1960-talet gifte hon sig med en schweizisk fälttävlansryttare och drog ner på sitt eget tävlande, men behöll engagemanget i hoppsporten. Hon var i flera år styrelseledamot i det brittiska hoppförbundet och dess ordförande 1983–1986. Hon har skrivit en rad böcker om hästar och om sin karriär.

Sheila Wilcox (1936–2017) från Storbritannien vann tre år i rad, 1956–1958, Badmintons fälttävlan i en tid då kvinnor inte fick rida fälttävlans-OS. Hennes High and Mighty såldes våren 1956 för att kunna tas ut till ryttar-OS i Stockholm med en manlig ryttare, men hästen blev halt.  Sheilas manliga konkurrenter vann guld i Stockholm. Hon köpte tillbaka High and Mighty och vann EM året efter, det första som hölls i fälttävlan, och Badminton igen. Hon vann Badminton också 1958 på hästen Airs and Graces. I början av 1970-talet slutade hon tävla fälttävlan efter en allvarlig omkullridning och fokuserade på dressyr där hon nådde Grand Prix. Även Sheila Wilcox skrev hästböcker.

Amasoner i ridsport

Kvinnor och män har tillskillnad från övriga idrotter faktiskt kunnat tävla på samma tävlingar sedan länge men det skulle särskilt anges att tävlingarna var öppna för kvinnor, eller ”amasoner” som kvinnliga ridsportare ofta kallades. Först 1946 står det i reglementet: ”Med ryttare avses också kvinnor”. Runt 1940-1960 fick kvinnor ställa upp i hopp- och dressyrtävlingar upp till svår nivå. Däremot var kvinnor hindrade att delta i medelsvår och svår fälttävlan. Först 1952 fick som sagt kvinnor delta i OS i dressyr, 1956 i hoppning och 1964 blev det även tillåtet i fälttävlan.


Artikeln är ur Häst&Ryttare nr 1 2021 som kommer den 20 mars.
Text: Cecilia Lönnell samt ur boken Hästkarlar, hästtjejer, hästälskare – 100 år med Svenska Ridsportförbundet

Vi söker ordförande till körkommittén

Svenska Ridsportförbundet söker ordförande till kommittén för sportkörning.