FÖLJ 

  • Logotyp för Facebook

Annons

    Hem / Reportage / Årets tränare: Hästarna lär mig något nytt varenda dag"

Årets tränare: "Hästarna lär mig något nytt varenda dag"

B-tränaren Kajsa Boström från Fjärås drivs av nyfikenhet. Efter 40 år i yrket lär hon sig fortfarande nya saker, varje dag.– Jag har lagt miljarder timmar på att förstå hästar och ridning, att fatta vad det handlar om, säger Årets tränare 2020.

Text: Lisa Hoff

Hästen först är Kajsa Boströms givna devis och var en del av motiveringen när hon på Ryttargalan i vintras fick Svenska Ridsportförbundets nyinstiftade pris Årets tränare. 

– Jag känner en sådan kärlek till dessa djur och har en brinnande passion för att förstå dem. Det är aldrig hästens fel när det blir problem, ridning sker på hästens villkor. När jag stöter på folk som inte förstår det, som ser hästen som ett redskap – då gör det ont. Som väl är händer det mer sällan nu, säger Kajsa Boström.

Den biten, oförståelsen, tycker hon är det värsta med yrket. Och när hästar bli skakade, sjuka och dör. Det vänjer hon sig aldrig vid. För övrigt älskar hon sin jobb. Möjligen har hon tvivlat när termometern visar minus femton. Men ångrat sig? Nej aldrig.

Utan passion och inlevelse blir det inte bra

Bästa belöningen är att se ekipage utvecklas, när hon skapat en bra relation mellan häst och ryttare, när ryttarna tar till sig det hon säger och hästarna blir tillfreds.

Hon har i dag 20 – 40 träningstimmar i veckan med elever i alla discipliner, de flesta tävlingsryttare. Flera av eleverna har hon tränat i 30 år. Det betyder något. För även om allt börjar med hästen har intresset för människan vuxit genom åren. Hon tycker att den pedagogiska biten i tränarutbildningen är en bristvara, har läst ledarskap på högskola och jobbar ihop med en mental coach inom golfen. 

Kajsa bakifrån med häst WEBB.jpg"Det är viktigt för ridningen hur ryttaren mår. Hästen känner av det", säger Kajsa Boström.

– Kunden måste ha förtroende för mig för att det ska bli bra. Jag måste vara noga med att eleverna förstår. Jag frågar dem ofta varför. Det får ryttarna att motivera varför de gör olika saker, får dem att tänka. Jag vill veta hur ryttaren tänker.

En ny elev brukar få frågan: Vad är du bra på?

– Tio av tio blir helt tysta. Säger jag då: Okej, men vad har du för problem? Då kan alla prata hur länge som helst. Av tradition är det mycket felsökning i ridningen och skulden hamnar oftast hos hästen. Det är en lite gammalmodig metod. Visst ska man vara medveten om bristerna, men vi borde bli bättre på att säga vad vi är bra på. 

Kajsa framför häst WEBB.jpgKajsa Boström är noga med att se till att hennes elever förstår.

Hur ryttaren mår är viktigt för ridningen, menar Kajsa Boström. Ekonomi, jobb, familj – allt spelar in.

– Hästen känner av hur ryttaren mår. I dag hade jag en hoppryttare som var stressad över något och inte i mental balans. Handen blev hård och ridningen taggad, säger hon.

Hon jämför med att spela ett instrument. Utan passion och inlevelse blir det inte bra. Pardans är också en bra jämförelse.

– I ridning är man också alltid två. Det finns ingen plats för ryttarens egna bekräftelse.

Rädsla finns, och vi måste prata om den

Kajsa Boström lyssnar på sina elever, vill förstå dem och i viss mån anpassa sig efter olika personligheter. Men hon aktar sig för att bli terapeut, att komma för mycket bort från ridningen.

Ibland stöter hon på rädsla hos ryttare, vilket hon har stor respekt för. Hon vet hur rädsla känns. Ridning är en hyggligt farlig sport, som hon säger.

– Rädsla finns och vi måste prata om den. Ofta är den en brist i kunskap. Om man förstår och gör en riskbedömning kan man komma runt rädslan. Jag tror på logiken, att man är medveten om vad som är en risk.

– Värst är om någon blivit rädd för att ens sitta på hästen, ibland efter en olycka. Då får man ta det därifrån, helt utan prestige. Bara skritta kanske. Men man måste utmana också. 

Kajsa krattar WEBB.jpgTränarjobbet är inte bara att ge instruktioner.

Under en tid körde Kajsa Boström 6 000 mil om året till sina elever. En tarmsjukdom höll på att kosta henne livet och tvingade henne att tänka om.

– Jag var väldigt sjuk i några år. Om jag hade reagerat tidigare hade jag kanske inte blivit lika sjuk. Men jag sprang rakt in i en tvärnit. Jag var då ensamstående med barn och egen företagare och ”skulle bara”. Det är väldigt vanligt bland hästfolk, att bara köra på.

Nu håller sig Kajsa Boström till ett mindre geografiskt område.

Låt oss backa bandet. Det är sextiotal och Kajsas familj har flyttat från Västra Frölunda i Göteborg till Floda tre mil inåt landet. Ingen hon kände red eller hade häst.

– Jag och en kompis hittade två arbetshästar i en hage. Vi cyklade dit och kunde sitta och glo på dem i timmar. Där någonstans började drömmen, tror jag.

Kajsa visar WEBB.jpg

"Ridning är på hästens villkor. Det är aldrig hästen fel om det blir problem."

När Kajsa var nio år öppnades Nääs ridskola och hon började rida. Något ridhus fanns inte, man red på stallplanen på hårt grus. Kajsa ramlade av. Hjälmen flög först varpå hon slog i huvudet och fick sy. Efter det blev hon livrädd.

– Jag skakade, mådde illa och blev kallsvettig. Men ridläraren, Anne-Marie Linderås, var klok och sa att “låt lilla Kajsa bara vara här utan att rida så ska hon få de snällaste och minsta hästarna sedan”.

I ett par år tvingade hon sig själv att rida. Sedan hände det helt plötsligt. Den nya ridläraren, Bengt Hallström, införde hoppning. Kajsa knäckte koden och efter det var hon aldrig mer rädd.

– Jag vet inte vad som drev mig. Som liten fanns det bara hästar för mig. Jag red en lektion i veckan men var i stallet jämt och lärde mig fantastiskt mycket av de äldre tjejerna. Ridskolan fostrade mig.

När Kajsa var 13 år åkte hon med på en resa till Strömsholm. Hon hörde talas om ridlärarutbildningen där och poletten ramlade ner. Skolans Syo-konsulent dissade yrkesvalet med ”det är inte ett jobb”. Men Kajsa hade bestämt sig. Och så blev det. Hon blev ridlärare.

Mötet blev en vändpunkt, en ögonöppnare

Saken hade emellertid kunnat ta en annan vändning. Vid sidan av att hålla lektioner på Nääs jobbade hon på en restaurang och blev erbjuden att bli delägare.

– Det var frestande. Restauranglivet var ju rätt fräckt för en 17-åring. Men min pappa sa: ”Du kommer inte att bli lycklig utan hästarna”. Och det hade han rätt i.

Kajsa bakom häst vägg WEBB.jpgFör Kajsa Boström som ryttare vände livet när hon fick börja träna för Richard White.

Efter ridlärarkurserna RIK 0 och RIK I på Strömsholm fick hon plats som beridarelev i ett dressyrstall i Kungsbacka och köpte sin första egna häst, en äldre läromästare. Hon var 20 år och hästen billig.

Det blev ridning på heltid. Men något kändes fel.

– Det var en väldigt fysisk ridning, man skulle ”ta i” och det var inte så roligt, säger hon.

Av en slump fick hon möjlighet att träna för Richard White som hade flyttat till Flyinge med sin maka Kyra Kyrklund.

– Jag var fruktansvärt nervös. Flyinge var ju ett rid-Mekka och Richard pratade bara engelska, berättar Kajsa Boström.

Mötet blev en vändpunkt, en ögonöppnare – och något av en chock. Kajsa Boström som alltid fått beröm för sin sits fick nu höra: ”Men Kajsa, vad gör du? Det ser ut som om du sitter i en hammock och gungar”.

– Richard var stram och rak, men inte elak. Han sa det med ett leende. Jag blev inte knäckt. Men allt var fel. Det kändes som att vara utslängd i en eka utan åror mitt i natten på ett stormigt hav.

Samtidigt fattade hon att hon var något på spåret. Att detta var hennes chans. Hon ville hitta de där årorna och la sitt liv och alla sina pengar på träningarna med Richard White tre dagar var tredje vecka.

— När jag inte red själv tittade jag när Richard och Kyra red. Jag fick lära om helt. Deras helhetssyn var en helt ny värld. Allt annat än militärisk. Det är Richards förtjänst att jag kom till Grand Prix och gjorde mina egna GP-hästar. Han trodde på mig, fick mig att tro att det var möjligt.

Richard White fortsatte som Kajsa Boströms tränare i tolv år. De har fortfarande kontakt.

Kajsa visar vid sidan WEBB.jpgKajsa Boström reser inte runt så mycket längre. De flesta elever kommer till henne.

Efter tio års intensivt tävlande lade hon hatten på hyllan, nöjd med den resa hon gjort. Någon dröm om stora mästerskap har hon aldrig haft.

Nu rider hon bara ibland när hon sitter upp på en elevhäst. Roligt men fullt tillräckligt. Att gå upp klockan 06.30 och rida upp till tio hästar varje dag som hon gjorde i 30 år, är inget hon saknar. 

Allt har sin tid och i dag tycker hon att det nästan är roligare att undervisa än att rida. Utmärkelsen Årets tränare gör inte saken sämre.

Kajsa ridhusdörren WEBB.jpgÅrets tränare 2020, en utmärkelse att vara stolt över.

Kajsa Boström

Kajsa porträtt WEBB.jpg

Ålder: 60 år.

Bor: I parhus i Fjärås utanför Kungsbacka. (Har aldrig velat ha eget stall utan har alltid hyrt in sig.)

Yrke: B-tränare på heltid.

Utbildning: RIK 0 och RIK 1 på Strömsholm, Dressyrtränarklubbens B-tränarutbildning, högskolekurs i ledarskap.

Hobbyer: Golf, historia, hantverk, foto, läsa böcker. Skriver även bloggar och föreläser tillsammans med en mental coach.

Förebilder i ridsporten: Richard White, Kyra Kyrklund, Carl Hester.

Tävlingsmeriter: Medelsvår hoppning och SM i dressyr. Utbildat två egna GP-hästar.

Kajsas träningstips

Fråga dig själv: Vad är jag bra på?

Tänk efter varför du gör på ett visst sätt.

Leta inte problem hos hästen hela tiden.

Om du har blivit rädd, tänk logiskt och gör en riskbedömning.

Lägg tid på att titta på skickliga ryttare, hur de gör.

ÅRETS TRÄNARE

Priset som Årets tränare delades ut för första gången under Ryttargalan 2020 (hölls digital i januari 2021). Ur motiveringen: "Kajsa Boström sätter alltid hästen i första rummet. En outtröttlig pedagog med humor och värme. Kajsa ger varje elev en välfylld verktygslåda för att lyckas. En dressyrtränare i en klass för sig." 

Svenska Ridsportförbundets Ridskole- och Utbildningssektion