Text: Britt Ledberg 

Klockan närmar sig 10 och ett efter ett kliver ekipagen in i ridhuset för den lektion de rider här varje tisdag vid den här tiden. De flesta ryttare leder in en stor häst, men någon ponny kan man också se. Det hejas och småpratas och tjocka jackor plockas av innan var och en leder sin häst till pallen för att sitta upp och börja uppvärmningen i skritt.

   – Volt tillbaka! Så tar vi tyglarna! Trav marsch! hörs kommandon från instruktören.
   Ryttarna har god balans och takt i lättridningen och har inga svårigheter att hålla händerna stilla. De är inte direkt nybörjare, kan man se. När vi sedan pratar visar det sig att många en gång har haft egen häst eller har ridit i trettiotalet år, men kan ha gjort uppehåll när hästen dog eller såldes, eller för att vara tillsammans med en nybildad familj. 
   Nästa kommando är att vända rätt upp och göra skänkelvikning tillbaka till spåret. 

”Jaha, än sen då?” tänker du nu. ”Det här låter som en vanlig lektion bara. Vad är grejen?”

   Jo, det är en vanlig lektion, men inte med helt vanliga ryttare. I den här seniorgruppen hos Örestads Ryttaresällskap, eller ”pensionärsgruppen” som den ibland lite slarvigt kallas, är medelåldern 72 år. Här rider sju kvinnor och två män. 

Gun Kristoffersson rider på sin egen häst i dag.   

Just den här dagen har också Gun Kristoffersson smugit sig in i gruppen. Hon har ju åldern, är fyllda 70, och sitter på sin egen häst Chica. Gun flyttade in i en lägenhet i en större villa här på anläggningen 1982. Det är Örestads RS som driver ridskolan och Gun satt som föreningens ordförande i mer än tjugo år. Hon bor fortfarande kvar i villan och numera är dottern Maria Kristofferson ridskolans verksamhetschef.
   – Det är så kul med dem som inte rider i seniorgruppen längre men som ändå kommer hit under lektionen och hjälper till att sadla och plocka bajs i ridhuset, säger Gun. 
   Efter en precisionsövning med hjälp av koner kommenderas: ”Kort vänster galopp!”
   Efter något varv styr en av ryttarna in sin häst mot mitten, saktar av och skrittar runt i stället.

– Det är vad som skiljer den här lektionen och gruppen från en ”vanlig”. Här finns ingen stress och ingen press. Det är tillåtet att sakta av, att pausa.

   – Man får rida undan och vila. Så länge du inte är i vägen för någon, säger instruktören Ebba Printzlow, själv en veteran med sina 86 år fyllda och som kom till föreningen första gången 1965.

Ebba Printzlow, gruppens instruktör, och själv en veteran i ridsportvärlden.

    – Kanske är det en tisdag när någon inte känner sig så pigg och bara vill skritta. Då får han eller hon göra det, men har ändå varit här och ridit och varit med i gemenskapen. Man ska ju hålla i gång.
   Lektionerna håller henne själv i gång också.
   – Det här ger mig verkligen jättemycket, jag vill ju ha något att göra.

Grundaren. Ann-Mari Svensson är den som startade gruppen för tretton år sedan.   

Ann-Mari Svensson, 74 år, startade seniorgruppen 2007, som 61-åring. Då hade hon ridit i 40 år.

– Jag kände då att jag ville ta det lite lugnare och kände mig i vägen i en vanlig grupp.

   – Här måste man ha lite ridvana samtidigt som det är tillåtet att gå in på mitten och vila. Vi orkar ju olika mycket.
   – Sedan sa mina knän och ljumskar ifrån när jag fyllt 71, men nu är jag ändå här varje tisdag för att hjälpa till att göra i ordning hästarna och plocka skit i ridhuset efter dem.
   I dag ska lektionen avslutas med uteritten ”päronrundan”, döpt efter passagen genom en allé av päronträd nära anläggningens hagar.
 – Är alla klara? ropar Lennart, 75. Då går vi ut!
   Lennart heter Persson i efternamn och red för Ebba Printslow här vid Örestads Ryttaresällskap i 30 år. Så gjorde han en paus på 20-talet år och kom igen i seniorgruppen.

Man får själv göra i ordning sin häst både före och efter lektionen. Isabelle Ostermann och Lennart Persson.

– Det bästa är att vi får ta hand om hästen, både före och efter lektionen.

   – Vi ryktar, kratsar hovar och känner igenom den. Efteråt kollar vi så att den inte fått något skav eller liknande. Ibland har den täcke som ska av och på. Och eftersom vi får ”våra” hästar för nästa vecka redan innan vi skiljs åt för dagen, så vet vi vilken vi ska rida och kan gå direkt ut i stallet och börja pyssla innan lektionen börjar.
   – Det som också är bra är att vi betalar för varje gång vi rider. Då kan vi se hur vi känner oss vecka för vecka och behöver inte boka och betala för en hel termin på en gång, säger han. 

 Största hästen, Francesca. Den här dagen har hon Elisabeth Jakobsson som ryttare.  

Elisabeth Jakobsson är 74 år och rider i gruppen tillsammans med sin make Lasse (Lars-Göran) Jakobsson, 77. Det är Elisabeth som fixar fikat efter lektionen. Var och en lämnar en guldtia, och hon köper in det som behövs. 
   – Jag har ridit i 37 år, bara här hos Örestads. I seniorgruppen har jag ridit sedan starten 2007. 
   – Jag gillar att vi är i samma ålder allihopa för man känner ju lite motstånd i kroppen med stigande ålder. Vi hoppar till exempel aldrig. Det som är bra är också instruktör Ebba, hon är kärnan i vår grupp. Och så fikat efteråt förstås!

"Rid rakt genom konerna!" Anna Westerberg och Lasse Jakobsson.   

Maken Lasse hade en gång egen häst, inköpt som föl, som han red in och med tiden tävlingshoppade. Så blev han arbetslös och ekonomin tillät inte hästhållning. Men ridningen och Örestads RS har han blivit trogen.
   Flera av ryttarna har en gång haft egen häst. Som Ulrike Ostermann, ”bara” 64 år, men sjukpensionär med en höftledsprotes (”jo, det går faktiskt fint att rida med den”). 

Ulrike Ostermann och Mario.

   – Det är ju inte så att någon vägras tillträde till gruppen för att den är för ung. Den här gruppen kan passa bra också för den som till exempel varit mammaledig och vill komma i gång lite lugnare med sin ridning. Eller den som rehabbar sig efter sjukdom eller skada, säger hon. 
   Inger Lindh är 70 år och har ridit i föreningen sedan 1962 och haft sin egen häst uppstallad här i 22 år.
   – När den var borta fortsatte jag på lektion, men det blev för tufft till slut. Det som är bra med seniorgruppen är att var och rider efter vad den förmår. 
    – Det är bra att gruppen finns så att de äldre medlemmarna inte måste sluta rida. Man kan hålla i gång kondition, rörlighet och balans. Men egentligen är väl ridningen den lilla biten, det handlar mycket om samvaron med hästen och med människorna, säger hon.

Beredd med gödselgrepen, Ann-Mari Svensson, här varje tisdag för att hjälpa till. Gun Kristoffersson och Elisabeth Jakobsson rider förbi.

   I seniorgruppen rider man för att man älskar hästar, för att ridning är ett fantastiskt sätt att hålla kroppen i gång – och för den sociala samvaron. Fikatimmen efter lektionen är viktig. Med småvarma frallor, ost, sylt och en hembakad kaka. Så här i pandemitider sprider gänget ut sig bland de många borden. 

 Småvarma frallor är aldrig fel. Fikatimmen efter lektionen är också väldigt viktig.

 – Annars brukar vi möblera om till långbord och sitta alla tillsammans, säger Ulrike Ostermann.
   – Det som också är riktigt bra är att stadsbussen går med täta turer hit till ridskolan. För oss som inte kör bil, säger Lennart Persson.

Lennart Persson på Kevin får instruktioner.