Som ung är man mer formbar och ”tränar” man in en bra sits har man den med sig hela ryttarkarriären.

Som vuxen måste man också jobba med sin sits, och jag som är 50 år + har märkt att det man hade gratis som ung får man jobba mer med som äldre. 

Bli lite av din egen tränare. Har du kommit så långt att du har en egen häst så görs det mesta av ridningen oftast utan ridlärare eller tränare. Tänk själv igenom din hoppsits nerifrån och upp: 

• är tyngden jämnt fördelad i stigbyglarna?
• har jag fotens bredaste del på stigbygeln?
• är hälen sänkt?
• sluter jag om hästen mjukt med underskänkeln (tårna lätt utåtvridna)?
• är höft och häl i samma lodlinje?
• är överlivet ”lagom med”, varken före eller efter hästen?
• är handen mjukt stängd runt tygeln, är handleden rak och är tummen handens högsta punkt?
• är handen i sådan position så att jag har en rak linje från min armbåge till hästens mun?
• har jag överarmen mjukt längs kroppen?
• håller jag överlivet rakt med huvudet rakt mellan mina avspända axlar?
• och framförallt, är jag AVSPÄND? 

När du hoppar gör övningar som är enkla att rida så att du kan fokusera helt på din sits och position. Ta en del i taget – blicken, handen, skänkeln, och så vidare.

Bom- eller hinderserier som är anpassade till din nivå som ryttare är utmärkta för att öva sitsen. Och naturligtvis är det bästa att ha någon med sig som står på marken och kan ge direkt feedback och respons.

Har du kommit en bit som ryttare och har en häst som är lämplig för det så kan du också knyta upp tyglarna och göra sitsövningar i serien utan att hålla i dem.

Att hoppa utan stigbyglar kan vara också bra för den som kommit en bit och som kanske har en tendens att kasta fram överlivet i språnget. De här övningarna kräver dock att jag har en lämplig häst som inte far illa av detta.