Hem / Reportage / "Jag älskar det jag gör"

"Jag älskar det jag gör"

Den unge hoppryttaren Joel Torstenson har valt att sätta hästarna främst i livet. Nu gör han en helsatsning på ridning och tävlande och tillbringar dagarna i stallet när hans jämnåriga i stället går till gymnasiet.

TEXT: ANNA BJÖRE

Familjens gård ligger några mil norr om Västerås och heter Dräggesta. Många hagar, en paddock, stort stall och ridhus samsas på gården, och runt omkring finns fina ridvägar. En dröm för den hästintresserade.

Här tillbringar Joel Torstenson de flesta dagarna i veckan. Han har valt bort gymnasiet för att satsa helhjärtat på ridning och tävlande ("Mina föräldrar gick med på det efter lite övertalning.") Så när hans jämnåriga går till skolan har han redan varit i stallet i flera timmar. Han stiger upp klockan sex, börjar rida klockan sju och ungefär tolv timmar senare går han in igen. Middag och sedan sova är i princip det enda han hinner med på kvällen. 

– Jag brukar somna vid nio. Man blir trött av att arbeta med hästar så här, säger han.

Han är en av de främsta juniorerna i hoppning i Sverige, och han siktar högt. Så gott som varje helg viks åt tävlingar. I år har han vunnit Grand Prix mot seniorer i Strömsholm, han var tvåa med juniorlandslaget i en nationshoppning i Polen och vann ungdomsfinalen på Flyinge i 1,40-klassen med sin häst Phinemang.

Bli inte förvånad om du ser honom i teve under världscupsändningarna om sju–åtta år. Han har förutsättningarna som krävs för att nå toppen. Ambitionen och viljan att arbeta hårt, plus en fin känsla i ridningen – han rider mjukt och rytmiskt. Varje dag hoppar han bockar och bommar, länger och kortar avstånden, för att få den rätta hinderkänslan. Dessutom tycker han om sina hästar väldigt mycket.

– Du får tillbaka det som du ger till dem. De vill göra rätt och det hjälper inte att slita och dra om de inte förstår på en gång, säger han och klappar Joker Ek som han precis ska sitta upp på när vi kommer på besök.

Joker är en sexåring som fortfarande har mycket att lära. Det är så Joel jobbar, han tar sig an unga hästar och utbildar dem. På så vis har familjen möjlighet att få tillgång till de riktiga guldkornen. De har även egna uppfödningar.

– Köpa färdiga hästar som kan hoppa 1,50 och 1,60 har vi inte ekonomi att göra, konstaterar mamma Jennie som är med i stallet de flesta dagar.

Hon och två anställda jobbar tillsammans med Joel. Ensam skulle det vara svårt för honom att rida och ta hand om 18 hästar. Båda föräldrarna har ridit mycket, pappa Ola är dessutom B-tränare i hoppning. Även farfar var hästkarl, så Joel har att brås på. 

Men det var för långt ifrån givet att Joel skulle bli biten av hästlivet. 

– Det är ett under att jag fastnade för det, säger han och skrattar.

Han började visserligen rida tidigt med kompisar och med brorsan Oskar, som är tre år äldre. De red till och med uppvisningar med sina shetlandsponnyer – riddarspel med fart och fläkt som var uppskattade. Joel hette Prickiga Riddaren under framträdandena.

Men hopptävlandet var inget han tyckte var särskilt roligt från början. Det gick inget vidare, faktiskt. Vid ett tillfälle skenade hans ponny två varv på banan inför en tävling. Tävlingsledaren undrade lite försiktigt om det var så lämpligt att de skulle ställa upp. 

– Men man kan antingen lära sig eller ge upp. Sedan red jag den ponnyn ända upp till SM. Woodfield Greyboy, en B-ponny.

År 2013 vann han ungponny-SM med femåriga Lukas som han utbildat själv och efter det lossnade det på allvar. Nu kan han inte tänka sig att göra något annat än att jobba med hästar.

Hans allra roligaste ridminne så här långt är färskt. Det var när han som yngst i startfältet vann 1,50-hoppningen i Strömsholm i våras med egna uppfödningen Felix. Paradoxalt nog kom det tråkigaste minnet bara någon dag efteråt.

– Vi åkte direkt från Strömsholm till Tyskland för en nationshoppnin,g men på vägen ner blev hästen jag skulle tävla, Digital VT, halt. Planen var att jag senare även skulle hoppa EM på den. Så jag fick starta med Phinemang i stället som inte var redo att hoppa 1,40. Vi stannande ut oss, och det är nog mitt värsta ridminne hittills.

Där och då blev det solklart hur viktiga förberedelserna är inför en tävling. Att resultatet avspeglar allt som man gjort innan man rider in på hoppbanan. Men även hur det mentala kan ställa till det – Joel visste ju, och hade i sitt huvud, att han och hästen inte var förberedda för 1,40-hoppningen i Tyskland. 

– Det är alltid ens eget fel att det går som det går, konstaterar han.

Träna mentalt har han inte gjort så mycket ännu även om han är vet att det är nyttigt. Framförallt att kunna släppa en motgång och starta om när det är dags för nästa häst och nästa klass. 

Att det är relativt få killar som tävlar på hans nivå i Sverige är ett faktum. Utomlands är det en helt annan femma.

– Om det är 20 procent killar i Sverige så är det omvänt där – 80 procent killar och 20 procent tjejer. Det blir fler killar ju äldre vi blir. Jag tror det beror på att det är mer lekfullt i andra länder när man börjar rida som liten. Det lockar killar mer om det inte är så strikt. Det är så seriöst i Sverige och det passar nog tjejerna bättre.

Han är van vid att vara i minoritet som kille bland svenskarna och det inget han tänker på. De som tävlar med och mot varandra blir ett sammansvetsat gäng som hjälper varandra. Inte minst under nationshoppningarna då de tävlar i lag.

– Vi kan fråga varandra om allt möjligt och på bangången kollar vi av hur de andra tänker. 

Framöver står många tävlingar på agendan, bland annat kvalificeringarna till ”Morgondagens Vinnare”. Joel var i final under Gothenburg Horse Show i Scandinavium förra året och siktar på att komma med nu också. Han satsar även på att med hästen Felix hoppa Lövsta Future Challenge, som även den håller final under Gothenburg Horse Show i Scandinavium i februari.

Men innan dess väntar ett nytt äventyr. När han och Phinemang vann ungdomsfinalen i Flyinge i oktober blev han inbjuden att rida på en stor anläggning i Wellington i Florida, USA. Han ska vara där under några veckor före jul. Det ser han fram emot mycket.

Till sist, hur håller du motivationen upp när du rider så mycket och så många hästar?

– Det är svårt att förklara, men jag älskar det jag gör. Är jag borta en halv dag så saknar jag det.  

Joel Torstenson

Ålder: 17 år

Familj: Mamma Jennie, pappa Ola, brodern Oskar, 21 år, hundarna Fiffi och Diesel.

Bor: Nära Tillberga utanför Västerås, på gården Dräggesta som var farfar Torstensons från början.

Gör: Professionell hoppryttare.
Rider i gruppen i Folksam-sponsrade Nivå 3 i Svenska Ridsportförbundets program för ryttarutveckling.

Främsta talang i stallet: Femåringen Nithago PS.

Hästägare utöver familjen: Mats Persson, Anneli Tjärnberg, Elin Jansson, Arnold Assarsson, som också är en av Joels tränare.

Gör när han inte rider: ”Blir inte så mycket tid över men jag kollar på ishockey och fotboll i bland. Och så springer jag lite.”

Joels bästa tips

  1. Ge hästen förutsättningar att klara av det ni ska göra.
  2. Håll det enkelt och träna till exempel avstånd på bockar och bommar ofta.
  3. Markarbete kan inte tränas nog mycket.
  4. Ta hjälp av tränare som ser själva ridbiten och din sits.
  5. Rid många olika hästar.
  6. Var beredd att jobba hårt.