FÖLJ 

  • Logotyp för Facebook

Annons

    Hem / Reportage / Möte med Malin Baryard Johnsson
Malin Baryard Johnsson och hästen H&M Indiana kommer gåendes längs en allé.

”Jag sitter på mitt livs häst”

Hon har 18 mästerskapsmedaljer, men saknar ett VM-guld. För Häst & Ryttare berättar Malin Baryard Johnsson om målet med VM och vad som gör H&M Indiana till hennes största stjärna. Men också om rädslan när hon började rida.

Det är soligt och blåsigt när Häst & Ryttare träffar Malin Baryard Johnsson, ­hemma på Jonstorps gård, ­söder om Norrköping. Allén som leder upp mot gården är fylld av grönska. På gården finns stall, ridhus och på ute­banan står hindren framme. I det ena av de två husen bor Malin, maken Henrik Johnsson och de två sönerna. I det andra bor Malins föräldrar.

På minuten kommer Malin ut och möter oss med ett leende. Hon springer snabbt in och hämtar några dynor till utemöblerna utanför stallet. På förmiddagen har hon ridit tre hästar.

– Bara tre, annars brukar det bli fem. Men inte fler för då får jag ont i kroppen.

Det har gått nästan ett år sedan OS-guldet i ­Tokyo. En makalös prestation som, förutom medal­jerna, belönats med bland annat ­Jerringpriset och bragdguldet. I augusti väntar nästa mästerskap, VM i danska Herning. Sveriges hopplag tas ut senare i sommar. Med OS-guldet i bagaget, och som en av de högst rankade svenskarna, siktar Malin BaryardJohnsson på att ta en av platserna.

– Jag är i form. Jag sitter på mitt livs häst som är i superform. Det finns alla möjligheter, säger hon.

– Förväntningarna är ju skyhöga, både från oss och från alla andra. Och det är med all rätt. Vi sitter på hästar som är fantastiska.

Målet är solklart.

– Vi vill ta ett VM-guld i laget och det tror jag att vi har stor chans att göra. Det skulle vara fantastiskt. Det är klart, jag tar ju gärna två VM-guld. Ett ­individuellt guld är ju också enormt.

Hästarna har varit en del av Malins liv sedan hon var sex år. När systrarna började på ridskolan i ­Söderköping följde hon efter.

– Ridskolan har betytt jättemycket för mig. Den var min fritidsgård när jag var liten. I början var jag andreskötare och fick ibland chansen att ­borsta något ben. Sedan fick man jobba sig framåt och uppåt och börja rida lektion en gång i veckan.

Men hade det inte varit för ridskolehästen Puff hade det kanske aldrig blivit vare sig OS eller VM.

– Jag var rätt rädd när jag började rida. Jag var inte så rädd för hästarna i stallet, men allt i ridningen. Att jag inte hade kontroll. Allt var ­läskigt och det var tufft i början. Framför allt var det hoppningen som var otäck.

– Jag tyckte det var läskig. Jag var rädd att hästen skulle stanna och att jag skulle ramla av av.

Tack vare stöttning från ridläraren och favorithästen Puff övervann hon till slut rädslan.

– Puff var stabil. Han vägrade aldrig. Han kunde springa förbi men då satt jag ju kvar i alla fall. Jag hade jättebra support från ridläraren som lät mig rida Puff lite oftare.

– Jag är envis och ville inte ge mig. Jag gav mig den på att jag skulle övervinna det, och sakta men ­säkert kom jag över det.

Idag är hon väldigt tacksam över ridskolan.

– Den har så mycket att ge. Jag tror att man har en himla fördel av att börja på ridskola. Man lär sig grunderna på ett väldigt bra sätt, man lär sig sköta hästar och får med sig väldigt mycket som man kan använda när man skaffar sin första egna ponny eller får sitt första jobb.

– Är man duktig kan man lyckas utan att ha en jättestor plånbok. Det kan vara en längre väg men det finns jobb där man faktiskt kan ta sig hela vägen upp som anställd.

Envisheten har tagit Malin långt. Och tåla­modet. Framför allt är en av de tolv hästarna hemma i ­stallet ett bevis på det. Genom ett fönster tittar ­Malins megastjärna H&M Indiana ut ur sin box. Blicken är vänlig, men reserverad.

– Det är så hon är. Hon är lite misstänksam och väldigt speciell. Hon kan ju helt plötsligt bli rädd för en människa genom att bara se den och vi vet inte varför. Hon är annorlunda och man förstår henne inte alltid.

I början kan jag nog ha varit på väg att ge upp ett antal gånger för det har varit svårt. Och det är fortfarande svårt.

Tillsammans har Malin och H&M Indiana tagit OS-guld, VM-silver, GCT-segrar samt flera placeringar i världscupen.

– Hon betyder jättemycket för mig, framför allt för min karriär. Hon är den bästa hästen jag någonsin har haft. Hon är fantastisk.

– Det bästa med henne är hennes förmåga, ­hennes inställning, men det är också den som ibland förstör och gör att hon är lite svår. Men i första hand är det just den som gör att hon är en sådan krigare.

H&M Indiana har gång på gång visat sin enorma kapacitet. Hon klarar de svåraste banorna, är hinderklok och vill inte riva. Men hon är allt annat än enkel. Det har tagit många år för Malin att bygga upp det förtroende som nu finns mellan dem.

– Hon är fortfarande väldigt, väldigt svår, men idag är hon en av världens bästa hästar. Att få jobba med en sån talang är en ynnest. Vi har gjort den här resan tillsammans och hon har 100 procent ­tillit till mig. Nu förstår vi varandra för det mesta. Absolut inte alltid, men för det mesta förstår vi varandra bra.

Känsligheten är också något som tilltalar Malin.

– Jag gillar nerven. Det är väl lite min styrka att kunna hantera, och framför allt acceptera, den. Jag tror inte att alla hade accepterat henne som hon är. Men då hade det nog inte gått heller. Jag tror framför allt att det handlat om tålamodet. Det tog lång tid innan vi kom hela vägen fram men nu är vi där.

– I början kan jag nog ha varit på väg att ge upp ett antal gånger för det har varit svårt. Och det är fortfarande svårt, men det håller mig ung och på ­hugget. Det går inte att komma in på banan och vara lite skönt avspänd, utan man måste verkligen vara på tå.

Trots att de gjort mängder av starter tillsammans är varje tävling ny. För Malin handlar mycket om att känna av hur stoet är just den dagen – och ge henne möjlighet att kunna prestera på topp.

– Hon kan vara på ett sätt på framridningen och på ett annat sätt på banan. Ibland är det alla känslor åt alla håll. Hon stressar upp sig väldigt mycket på framhoppningen men vi brukar då hitta ett hörn någonstans där vi ställer oss till hon hittar lugnet.

Ibland händer det även att stoet stannar upp när de kliver in på själva tävlingsarenan.

– Hon kommer ofta in på banan med rätt stora ögon och sedan är hon ju supertaggad. Om hon kommer in och vill stanna till en stund och titta sig omkring så är det klart att hon får göra det. Det är inte alltid hon vill det, men det är ganska ­behagligt när hon faktiskt gör det för då får vi en lugn stund innan det bär av.

När H&M Indiana är hemma i Norrköping är en stor del av rutinerna på gården utformade för att passa just henne. Exempelvis går hon alltid i samma hage – och hon behöver sin tid ute varje dag.

– Annars funkar hon inte. Hon kräver lite VIP-­behandling. Hon tål inte allt.

I fjolårets OS-lag ingick Malin Baryard ­Johnsson, Peder Fredricson, Henrik von Eckermann och reserven Rolf-Göran Bengtsson.

– Vi är väldigt goda vänner allihop. Vi är tajta och känner varandra väl och man kan vara precis som man känner sig utan att behöva anpassa sig.

– Om exempelvis Peder och Henrik nördar ner sig i barfotaskor så orkar jag kanske inte höra det igen utan då går jag iväg och gör något annat och det är ingen som tar illa upp för det.

Om Peder och Henrik nördar ner sig i barfotaskor orkar jag kanske inte höra det igen, utan då går jag iväg.

Vänskapen och teamkänslan ledde till guld.

– Det är bara att titta på resultatet. Det är oerhört viktigt att man verkligen är ett lag, att man sitter ihop. I slutänden var det därför vi vann OS. Tre duktiga ryttare på de tre bästa hästarna. Samma sak krävs för att vi ska vinna ett VM. Vi måste ha ett så starkt gäng för att vinna.

När klockan närmar sig lunch är det snart dags för H&M Indiana att gå ut och få sina timmar i hagen. På vägen passar stoet på att försöka få med sig en och annan grästuva och lite löv från ett träd medan Malin skrattande försöker få henne att följa med.

Trots prat om uppladdning, tränings- och tävlingsplaner känns VM för några sekunder väldigt avlägset. I stället är det inte så svårt att föreställa sig hur kärleken till hästar och ridning vann över ­rädslan för 40 år sedan.


Malins tips om man känner sig rädd

  1.  Hitta kontrollen. 
    – Det handlar inte alltid om att man måste släppa på kontrollen uan att man, i lugn och ro, måste hitta kontrollen. 
  2.  Skynda långsamt. 
    – Jag tror man ska skynda långsamt men också våga pusha sig själv lite lagom. Även om kompisen hoppar 40 centimeter så kanske det räcker att man själv travar över en bom några gånger. 
  3.  Jämför dig INTE med andra. 
    – Det är viktigt att undvika att jämföra sig med andra. Vissa tar det lite längre tid för än för andra. 

Malin Baryard Johnsson

Ålder: 47.
Bor: Jonstorps gård, Norrköping.
Familj: Maken Henrik Johnsson och två söner.  
Yrke: Tävlingsryttare och driver egen hästverksamhet.
Främsta meriter: OS-guld  2021, OS-silver 2004, VM-silver 2002 och 2018, EM-silver 2001 och 2017,  ett SM-guld, tre SM-silver, två SM-brons, två EM-guld, två EM-silver samt två EM-brons i ponny och Young Rider.