Hem / Reportage / Superträning gav EM-chans

Superträning gav EM-chans

Hon har tagit klivet från framgångsrik junior- och young rider till att rida mästerskap även som senior. Mycket tack vare hårt arbete och fokus förstås. Men också genom att ta chansen till träning och gemenskap i ATG Hopp & Talang.

TEXT: BRITT LEDBERG

Den här dagen har Ebba Adnervik lånat pappas häst Empero för en träningsrunda på terrängbanan. Han, som med just Henrik Adnervik på ryggen är regerande svensk mästare. 

– Jag har ju ”snott” en häst från pappa tidigare, Carlos. Men den här lämnar han aldrig ifrån sig, säger Ebba och skrattar lite.

Hennes EM-häst Chippieh har efter mästerskapet fått välförtjänt vila och skruttar runt i sin hage. Honom ska vi hälsa på lite senare.

Fälttävlansfamiljen Adnervik är ett far-dotter–kompani. Här finns också en mamma som ridit lite som vuxen, en lillasyster som i stället satsar på läkarstudier i Lund och en storasyster som också satsar på studier, till civilingenjör vid Uppsala universitet. 

Även Ebba pluggar till civilingenjör på femte och sista året, men vid LTH, Lunds Tekniska Högskola, och är noga med att påpeka att hästarna är en hobby både för henne och pappa Henrik, som till yrket är jurist och sitter på kontor när han inte rider.

Nu råkar både jag och fotograf-Lotta veta hur ruskigt krävande det är att plugga vid LTH. Så lite undrar vi hur det här går ihop med en elitsatsning på fälttävlan, där hästen ska hållas i toppkondition och trimmas i såväl dressyr och banhoppning som över terränghinder?

– Jag läser ju logistik, säger Ebba, och det tar jag med mig in i hästbranschen – detta att optimera alla aktiviteter som ska ske varje dag med hästarna. Jag älskar att planera och jag älskar system, säger hon och ler stort. Det är väl därför jag läser logistik.

– Jag analyserar väldigt mycket. Och jag har mina Excel-dokument som jag fyller i med alla hästarnas olika aktiviteter. Vad ska hästen göra dag för dag? Vad ska den göra på längre sikt? Här skriver jag in målen för tävlingarna.

Kanske är Excel, system och stram planering ett måste när det i stallet och i hagar i omgivningen står 17 hästar där familjen äger alla utom Chippieh. Åtta av dem är i träning – Ebba rider fyra och hennes pappa fyra. Resten är avelsston, föl och unghästar.

– Pappa och jag tränar för det mesta tillsammans. Vi hjälps åt att komma med förbättringsförslag och sitter gärna upp på varandras hästar för att få en tydligare bild av vad som behöver arbetas med. 

– Då och då åker vi gärna och tränar terräng för Göran ”Yogi” Breisner. De senaste åren har vi även haft mycket hjälp med hoppningen och dressyren av Peter Eriksson och Anette Solmell. 

 

Ebba Adnervik är också en av dem som tagit chansen att komma vidare som ryttare genom ett år i utvecklingsprogrammet ATG Hopp & Talang. Man skickar in en ansökan och ryttare från grenarna hoppning, dressyr, paradressyr och fälttävlan tas emot.

– Jag gör ju inte hästar på full tid och funderade på om jag var en sådan ryttare som kunde söka. Jag trodde att programmet kanske skulle ge hjälp att komma vidare i en karriär, men här fanns inga krav på att prestera utan snarare: ”Vad kan vi göra för dig för att du ska kunna prestera?” De på ATG vet att det går upp och ner med hästar. Ena dagen vinner du, andra dagen står hästen kanske med en hovböld. Det var ett långsiktigt tänkande. 

– Jag blev glad när jag kom med. Det har varit super-super bra, särskilt mentorskapet, som vi fälttävlansryttare har med ”Yogi” Breisner. Han har hjälpt mig supermycket och vi har fortfarande kontakt via telefon om jag känner att jag vill fråga något. Han är generös.

– Jag lärde mig mycket också av ryttarna i de andra grenarna. Väldigt lärorikt.

När Ebba var åtta år började hon rida på ridskola. För tio år sedan, när hon fyllde 13, fick hon en egen ponny.

Pappa Henrik hade då lagrat sitt ryttarliv på hyllan under sådär tjugo år, efter att som 10–18-åring ha ridit bland annat hos fälttävlansryttaren Sven-Åke Lindberg (SM-trea 1969, tvåa 1977 och segrare 1981 och 1985). Nu vaknade intresset till liv.

– Sedan dess har pappa och jag haft hästintresset gemensamt. Det är kul att ha ridningen som en hobby ihop med pappa. Och vi älskar varandra hur det än går på en tävling. Jag känner alltid hela min familjs kärlek. Det ger mig ett mod att våga ge allt. Det är ett stort stöd.

– Jag blir ju nervös på tävling. Inte för dressyren, men inför terräng och hoppning. Då gäller det att vände de känslorna till något positivt. Där hjälper familjens stöd.

Ebba Adnervik och Chippieh under EM i tyska Lumühlen i september.
Foto: Eventingphoto

Ebba har skaffat sig en trygghet också genom sitt upplägg där hon vill bära hela ansvaret och vara sin ”egen huvudtränare”. 

– Det är höjdhopparen Stefan Holm som inspirerat mig kring det här att man ska kunna prestera på en tävling oavsett vilka man har med sig runt omkring. Jag har ju alltid mig själv med mig och jag kan själv analysera en bana och jag kan planera min framridning.

Ebba vill inte att något på en tävling ska vara lämnat åt slumpen, och hon sätter sina mål helt utifrån sig själv.

– Målen är baserade på prestation, inte på resultat. Den placering jag får kan ju också bero på andras insats. Jag vill sätta mina personliga rekord. Jag vill inte känna mig misslyckad för att jag blir tvåa.

– Målet med EM i september var att jag skulle känna mig nöjd med att ha gjort mitt allra bästa. Och det kände jag.

Dags att sitta av Empero, lasta och köra de tio minuterna hem från terrängbanan. Den 11-årige valacken har redan slappnat av och skrittar lugnt mot trailern med Ebba vid sin sida. Hon sadlar av, plockar av benskydd och annan utrustning och lägger på ett täcke. Empero står blickstilla under tiden och kliver sedan rakt in i transporten när Ebba ber om det. Hon går ut genom framdörren, lägger på bakbommen, stänger luckan och går in igen och sätter fast sin häst. Så lugnt, så skönt.

– Att hästarna är så coola beror nog på att de utsätts för mycket aktiviteter med hoppning på terrängbana, galoppträning, träning av dressyr och hoppning. De får så mycket stimulans hela tiden med den varierade träningen, och mycket miljöträning eftersom vi ofta åker i väg och tränar.

– Men de behöver ett bra psyke också så att de kan ”koppla på” och ”koppla av” och klara fälttävlans alla moment. 

Empero deltog som femåring i Breeders Trophy, i hoppning. 

– Vi vill gärna ha hästar som ”tänker” hinder, med mycket hoppning i kroppen. Det är en trygghet om man skulle komma fel någon gång ute i terrängen. Vi vill ha mycket fullblod i hästarna också.

Hemma på gården går Chippieh i sin hage och betar. Ser nöjd ut. Han har kopplat av efter mästerskapet och börjat få vinterpäls. 

– Jag tror att kontrasterna gör honom nöjd – prestera och vila. Nu får han två månader i hagen och med promenader, så kör vi i gång lätt igen i början av november. Efter nyår börjar vi trava och sedan är det dags att börja fila på dressyren. Vår tävlingssäsong är mellan april och oktober. Jag uppskattar den andra tiden också, då finns det tid för att reflektera. 

– Men Chippieh, han är inte skyldig oss någonting längre, han har gjort sitt allra bästa. Jag njuter av att rida honom under varje pass. Han kommer inte att starta i OS i Tokyo, han är 18 år nu, han har aldrig flugit och det kommer att bli varmt och fuktigt där borta. Hans ägare vill att han stannar hemma.

Tidigt på året, i februari, hade hon inte en tanke på detta med EM till hösten. 

– Men under våren fick jag några bra placeringar, och sedan ringde då Fredrik (Bergendorff, förbundskaptenen).

Under mästerskapet hade hon mycket glädje av sina erfarenheter från junior- och young rider-EM. Mycket i upplägget är likt, säger hon, även om det förstås är svårare på seniornivå.

– Fälttävlan innehåller ju absolut risker och det är vi medvetna om och jobbar med hela tiden. Det pågår ett säkerhetsarbete inom hela grenen. Jag tänker på de fällbara hindren som finns numera, och de uppblåsbara säkerhetsvästarna som även går upp i nacken. Sedan gäller det också för oss ryttare att rida noggrant, säger Ebba Adnervik.

Att det blev just fälttävlan beror mycket på pappa Henriks engagemang i grenen som ung, och att Ebba alltid har gillat den. 

– Jag uppskattar variationen i träningen och det är en härlig adrenalinkick att rida terrängen.

– Sporten ger mig så mycket glädje, För mig handlar det om passionen med hästarna tillsammans med min familj. Att vara med första gången hästen lär sig en sak och första gången du sitter på en häst – det handlar inte bara om tävling, även om det är pricken över i. Men jag uppskattar ridningen i sig, att bara rida. 

Ebba Adnervik

Ålder: 23 år.

Bor: På en gård i en backe söder om Båstad med fyra hektar mark, stall och hagar. 

Familj: Mamma Jenny, pappa Henrik, systrarna Iris, 27, Astrid, 19, hunden Signe (flat coated retriever) tre katter, sjutton hästar – avelsston, föl, unghästar, tävlingshästar. 

Klubb: Dagstorpsortens Ryttarförening.

Gör: Rider i fälttävlanslandslagets utmanartrupp. Pluggar sista master-året vid Lunds Tekniska Högskola på det femåriga programmet Industrial Engineering and Management.

Annat: En av deltagarna i förra årets ATG Hopp & Talang. Fick Riksidrottsförbundets Elitstipendium 2019 på 50 000 kronor. 

Blev 23:a i EM i Lumühlen i september efter 36,1 dressyrstraff, en felfri terräng över hinder med 5,2 tidsstraff och en helt felfri hoppning. Red utanför laget, men blev med det här tredje bästa svensk. 

En typisk Ebba-dag

  • Klockan 06: Stiger upp. Joggar fem kilometer tillsammans med pappa. Äter frukost. Pappa kör till jobbet. Jag släpper ut hästar, mockar och åker till skolan i Lund. 
  • Eftermiddag: Kommer hem, tar in hästar, rider, pysslar.
  • Klockan 20–20.30: Äter middag. Somnar med näsan i någon kurslitteratur.