Text: Sofia Johansson Foto: Mattias Burling

Det är bara några grader varmt, lerigt, ganska grått och det regnar till och från. I hagarna på Borås Fältrittklubb händer något hela tiden. Några galopperar i full fart, medan andra kliar sig, rullar sig i en lagom lerig pöl eller dricker vatten.
I en av hagarna går valacken Zäta, 20, tillsammans med sin hagkompis China. För en stund sedan fick de några kilo hö att dela på och det finns inte längre många strån kvar. Till en början fick de sitt hö i varsin del av hagen, men inte nu längre.
– Vi kan inte lägga in hö i två olika högar för de går ändå till samma. De har blivit så bra kompisar att vi kallar dem för stallets kärlekspar, säger Zätas ägare Maria Edentoft, 51.
Hon växte upp som ridskoleelev på Borås Fältrittklubb och flyttade tillbaks dit med sin egen häst för ett par år sedan.
– Han har alltid gått med kompis tidigare. Det har alltid varit positivt så det var en av de viktigaste sakerna när vi skulle flytta hit. Om han behövt stå ensam hade det inte varit ett alternativ, säger hon.

Att skolhästar går tillsammans i stora flockar är vanligt på många ridskolor och så har det också varit under många år på Borås Fältrittklubb. Däremot har privathästarna gått en och en ända tills för ett par år sedan då frågan kom upp när Svenska Ridsportförbundets ridskolerådgivare Anna Reilly besökte föreningen.
–Hon frågade varför vi inte bara gjorde så. Då insåg vi ju att det bara var att sätta i gång, säger Sara Eriksson, verksamhetschef på Borås Fältrittklubb och fortsätter:
– Egentligen finns det inget alternativ. En häst är ett flockdjur och ska gå med en kompis. Motsatsen är inte aktuell år 2024.

För hästägaren Maria Edentoft tog det inte lång tid innan hon hittat en möjlig hagkompis till Zäta.
– Det var inte så svårt. Det var bara att säga ”jag har ingen kompis, vill du stå med mig”?
– Eftersom jag själv hela tiden varit så positiv till detta kändes det aldrig svårt. De är ju inte gjorda för att gå själva. De är sociala djur.
Efter att hästarna fick lära känna varandra genom att vara boxgrannar ett par veckor var det dags att släppa ihop dem. Vid det här laget hade hagarna gjorts om så att två mindre blivit en större.
– Det kändes som att vi fick väldigt mycket stöttning av personalen. Zäta är min första egna häst men jag kände mig hela tiden väldigt trygg för att de tog allt på stort allvar.
– De var måna om att allt skulle bli bra och att ingen skulle skada sig. Hästarna hade gott om utrymme och foder så för oss var det inte några problem alls att släppa ihop dem.

Efter att frågan diskuterades på ett styrelsemöte började arbetet med att planera genomförandet. Sedan informerades hästägarna vid ett stallmöte. Det bestämdes att processen skulle få ta den tid som behövdes för att inte skapa osäkerhet.
– Man måste ge alla tid att läsa på och bli trygga i det vad det innebär och vad som förväntas. Tror egentligen inte att att det finns någon som inte vill ha hästen med någon annan, men har man alltid haft häst själv behöver människan själv ställa in sig, säger Sara Eriksson.
– Alla är väldigt måna om sina hästar och välvilligt inställda till att de ska ha en kompis, men det blir en oro för att man har många frågor.
Personalen samlade på sig fakta och kunskap. De tog hjälp från Anna Reilly och Sofie Viksten Engfors, fil.dr. i Husdjursvetenskap med specialisering i etologi. För att tydliggöra skapades även en checklista.
– Även om man tycker att man kan mycket finns det alltid mer att lära om hur hästen fungerar. Det bidrar både till kunskap och argument till varför man gör på ett visst sätt.

Men även om hon själv var lugn har hon viss förståelse för dem som kände sig mer tveksamma.
– Någon har kanske varit rädd för att hästen ska skada sig och varit lite orolig i början, men efter att hästen fått en kompis har de sagt att de märkt på sin häst att den mår bättre av att gå ihop med en annan häst, säger Maria Edentoft.
– Zätas hagkompis hade exempelvis problem med magen som har blivit bättre sedan de började gå ihop. Hästen har också blivit lugnare och man ser ofta hur de står och kliar varandra.
Nu hoppas hon på att det ska bli möjligt att göra hagarna ännu lite större så att fler hästar kan få gå tillsammans.
– Jag vill ju gärna ha större hagar och fler kompisar och har tagit upp det så vi får se hur det blir men ridskolan verkar vara positiv till det.
– Det är bara att läsa hur hästen fungerar, det naturliga beteendet. Vi måste ju ändå tillgodose hästens behov i absolut största mån för att kunna utöva det vi älskar att göra. För vi älskar ju hästen som djur, det gör vi ju allihop.

Att projektet har funkat så bra är såklart en lättnad för Sara Eriksson. På många sätt.
– De leker av sig, busar, galopperar fram och tillbaka. Det går verkligen att se hur de gillar att gå ut i hagen och träffa varandra. Man ser hur de mår bra av tillhörigheten.
– Det är ju också något som vi märker på våra ridskolehästar. De blir mer harmoniska och lugna och trygga i varandra.
Om nästa del i projektet blir att låta fler gå ihop återstår att se. Det finns också en dröm om att kunna bygga en lösdrift.
– Hela tanken med hästvälfärd är ju att hästarna ska gå tillsammans. I början har vi moderniserat utifrån människans behov men nu måste vi ta till lite alternativa sätt, ta ett kraftigare tag och hitta de alternativa vägarna.